Genus

Läste igår(bra att inte kunna sova för man läser en massa intressant då) en artikel om en man som var trött på att män alltid döms efter att de tänker med snoppen i alla lägen. Han som skrev undrade om hur länge män skulle ställa upp den allmännabilden. En intressant debatt artikel.

Sedan i en annan tidning läste jag hur irriterad den kvinnliga författaren var irriterad över att det var hopplöst som singel kvinna att närma sig män. Hon menade att det räckte med att hon frågade en man om de skulle gå ut och ta en öl för att de skulle tro att hon var ute efter ett livslångt förhållande och därmed la benen på ryggen. Helt i motsatts till den första artikeln.

Lite senare så läste jag om att ett problem i parförhållande som blir allt vanligare . Kvinnor anser att männen inte är tillräckligt sexuellt intresserade. Det var flera olika exempel från frustrerade kvinnor och hur de tänkte om inte problemet löste sig. Allt från att gå isär till att skaffa sig en älskare som kunde tillfredsställa dom.

Det intessanta blir när man tittar på de 3 olika artiklarna tillsammans. De 2 första stereotypa som kunde vara skrivna för 10 eller 30 eller längre än så sedan. Ta en gammal Mitt livs novell (om ni kommer ihåg den tidningen, eller finns den kvar?) så är det ungefär där relationsproblemen ligger.

Men den sista i sammanhanget är intressant för jag tror det är ett problem som funnits lika länge som de två första men det kanske är först nu som man vågar tala om det. Fast när man läser om kvinnor som tappat lusten så skrivs det om alla höga kraven som gör att de tappar lusten men nu handlade det om män som inte ville. Då skriver man om hur kvinnorna upplever problemet och hur de tänker sig lösningarna utifrån deras behov.
Fantastiskt jämställt eller hur? Fast män tänker ju bara med snoppen så de borde ställa upp, eller vadå?