Att säga nej..

Olle och vår inneboende Halvar verkar ha ett tämligen avspänt förhållande till att umgås. Om de har lust så leker de runt som galningar, om de har lust så ligger de och sover tätt eller gör något annat tillsammans. Har de inte lust så säger de ifrån vilket accepteras av den andre utan sura miner eller annat tjafs. Ett väldigt trevligt sätt att umgås.

När jag betraktar dom så kan jag känna sorg över att mänskligheten verkar ha tappat den förmågan. Man går ut i tidningar och kloka böcker om hur viktigt det är att säga nej till det man inte vill/kan/ har tid med och bejaka det som man vill/ kan/ har tid med. Lätt att säga men verkar vara problematiskt i verkligheten. Ja- biten tycker mottagarna är kul men nej- biten möts ofta med att mottagarens besvikelser och skuldbeläggande. Vilket gör att den stackaren som säger nej för att orken inte finns riktigt, tar på sig mer ändå för att inte få dåligt samvete.
(Sedan finns det skitstövlar som säger ja och sedan med stor konsekvens rent hänsynslöst backar ur när det passar av märkliga orsaker men de ingår inte i detta resonemang).

Just nu har jag i mitt liv människor som faktiskt är överbelastade av andra människors krav och förväntningar, personer som mår kass på grund av omgivningen. När de människorna säger nej verkar det i många fall som de möts på ett sätt som ovan(inte alla men en del, innan någon känner sig förolämpad).

Vi borde nog alla studera hundarna mer. Om någon säger nej av den anledningen att det inte går just nu så får vi lära oss att acceptera det utan att ta det personligt.
Fixarna runt oss är även de männsikor som ibland hamnar i svackor och behöver vår hjälp. De frågar sällan efter hjälp själva så de få gånger de gör det eller säger nej så bör vi göra som hundarna, hur svårt kan de va?