Varför är det så svårt att inse att man är helt ok och djävligt duktig på massa saker?
Varför är det mer svårt för kvinnor?
Och hur gör man för att bryta det mönstret?
Eller varför inte sätta in resurser för att bryta det och ta till vara på den fantastiska potential som finns i hälften av det här landets befolkning?
Resurs slöseri!
Vi vet att tusentals unga tjejer smackar in i väggen runt om i landets skolor när de jobbar som galningar för att alltid vara bäst. De knäcks när de inte är det. Det sker bland vuxna intelligenta fantastiska kvinnor också.
Anders Borg hade etta i matte, Fredrik Reinfeldt 3,6 i snitt, kan räkna upp fler manliga chefer i topp positioner i kommuner, privat liv och så vidare utan att de gått högre utbildningar eller ha någon examen från högskola eller annat- Jag säger inte att de är dåliga på det de gör.
Men samtidigt ser jag välutbildade, smarta och drivna tjejer banga ur när det gäller att söka de välbetalda jobben eller acceptera arbetsbelastningar som är omänskliga.
Varför?
Jag och flera vänner har pratat om vad det är som stoppar. En sak som inte alls var kul var att ALLA hade varit med om att någon kvinnlig chef hade sagt till om att "har du ambitionen att bli chef ska du nog jobba på det beteendet eller något annat". Nedsättande kommentarer från någon som borde vara den som stöttar istället. INGEN hade hört liknande nedsättningar från manliga chefer. Både positiv och negativ feedback javisst! Men inte direkt nedsättande och klappen på huvudet som från de kvinnliga skräckexemplen.
Det skrämmer mig.
Inte alla kvinnliga chefer beter sig så har. Absolut inte, den bästa chef jag haft är en kvinna. Hon har avancerat upp och det är hon värd. Hon kommer komma precis så långt som hon vill. Man kunde bli småsur på henne med nån gång men ALDRIG att hon kändes nedsättande. Tyvärr är det så att den absolut sämsta chef jag någonsin haft är en kvinna också. En förman från helvetet i att krossa.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar