Året 2010, min mamma

Att göra en krönika över 2010 i stort går inte.
Att konstatera att det var det mest omtumlande året vi haft på länge är bara att konstatera.

Januari började med mycket kring min älskade mamma. Hon hade varit sjuk och betett sig märkligt i sista halvan av 2009. Som tur var fick hon hjälp på rätt sätt i december och vi fick den vanliga kontakten igen.
Den som innebar att varje dag efter jag varit i stallet ringde henne och berättade om min dag och funderingar och skvaller i allmänt och hon hon sin och annat hon funderat på på. Inte något speciellt alltid men bara en gammal vana.

Hon var sedan liten rädd för hästar och när jag fick min första häst(1980) hade det blivit en vana att alltid sitta ner och prata efter stallet eller ringa henne om hon var på jobbet. Från början var det viktigt för henne för att veta att jag överlevt. Jag var betraktad som lite vild när jag var liten och min häst var stor och av samma sort:)
Om jag däremot var bortrest eller annat så var det tvärtom, ringde jag hem då så fick hon nästan hjärtinfarkt eftersom hon var övertygad om att det hänt något eftersom jag ringde :). När det gäller mina systrar var det alltid tvärt om. Hörde de inte av sig när de var iväg så blev det oroligt. Hon var alltid mer hönsmamma för dom vilket kanske ären bidragande orsak till min självständighet (obstinat kallar nog mina syskon det).
¨
I januri fick jag reda på vad hon hade för sjukdom. Jag satt ensam med hennes läkare och fick reda på hur sanningen var. För mig är det alltid viktigt med att veta fakta när det börjar brännas..
Den har gången brann det mer än jag ville.

Hennes lungsjukdom var så långt framskriden att hon hade maximalt i allra bästa fall under optimala förutsättningar ett år kvar. Mer troligt var 6 månader som allra längst, mycket sades hänga på hennes fighting spirit och ork att möta den sista tiden.

Man såg i alla fall att det fanns en långsam förbättring av hennes tillstånd under sista gången hon låg inne. Hen skulle få komma hem fredagen den 29 januari, syrgas makiner stod och vänta hemma i Viskafors och pappa var så glad. Äntligen skulle hans stora kärlek i liket komma hem igen!
Den 29 januari tidigt på morgonen ringde telefonen. Mamma hade gått bort, hon fanns inte mer.

Jag är tacksam för att jag fick veta vad hennes sjukdom innebar i tidsfrist men det finns inget i hela världen som hjälper en när man får veta det. Jag lovar.

När man får reda på att det är över, att hon inte finns rent fysiskt hos oss längre finns det absolut inget som hjälper det kaos som blir inne i en.

Det är fortfarande väldigt tomt inuti när jag åker från stallet.
Vem ska man ringa då?