Gårdagens kväll var vi hos pappa för att fira hans födelsedag.
Han var så glad över att vi var där men samtidigt är det så svårt för han eftersom hans sorg är så stor och vi alla påminner om mamma.
Vad svarar man på alla frågor han har?
Vad svarar man på om någon man älskar frågar om han måste fortsätta utan sin stora kärlek?
Hur vet man att det man svarar är rätt eller finns det något rätt?
Syster A sov över där i natt och vi var kvar tills han nästan hade somnat.
Innan han somnade låg jag och Alex tillsammans med pappa i hans säng och tittade på tv.
En så fin stund, en stund jag tänker behålla inom mig oavsett vad som händer.
Tysta stunder som man väljer att vara i för att man bara vill, fyllda med kärlek är mäktiga och lugnande. Även om sorgen ofta dränerar på kraft var det ett ögonblick där vår gemensamma sorg/minnen fyllde oss med kraft. Utan att något sades.
Kanske låter svamligt man så känns det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar